”Farmor – i vilken ålder vill du stanna”
En rak brutal frågan från ett älskat barnbarn, Viggo
Vad svarar man?
Tystnad
Han fortsatte…
”Lika gammal som mamma”
”Där har jag redan varit”
”I min ålder då – jag är 6 år”
”Där har jag ju också varit”
”Du har ju varit överallt i alla åldrar, vilket var bäst då?”
”Nu” svarar jag
Nöjd över svaret – lommar iväg,
nynnande på Michael Jacksons Thriller
Minns tillbaka när jag träffade Siv Their för massor av år sen.
Hon var forskare på Helsingfors universitet.
Hennes forskning handlade om inlärning, hjärnan och åldrande.
Hennes slutsatser (som kanske reviderats) var att vi har tre inlärningsfaser.
På hennes klingande finlandssvenska berättade hon sina resultat i korthet…
1: Noll – sju år inlärningsfönstret är vidöppet. Vi lär oss utan att veta varför. Det bara sitter där.
(Kanske därför jag alltid blir besegrad i memory)
2: Efter sju års åldern -inlärningsfönstret stängs sakta, sakta för att ersättas av ”ifrågasättande” fasen, tonåren tretton – sjutton (ca) och kommentarer som..”Varför ska jag lära mig de här talen, den här grammatiken”
(de flesta som haft tonåringar fattar)
3: Mellan trettiofem – fyrtiofem är vi mest läraktiga. Varför? Vi lär oss av med erfarenhetsmassan som grund. Kopplar nya lärdomar till gamla erfarenheter. (kanske därför de bästa läkarna jag mött började som undersköterskor och läste vidare)
Använde Sivs tankar ibland i mina föreläsningar.
Damer och herrar i 50-60 års åldern – tänka ”to late”, men…de t fina med vår hjärna är att den gillar att vi tränar den.
En viss AHA känsla infann sig i rummet. Det är inte kört.
Det tar bara lite längre tid.
Svaret på Viggos fråga…
”Nu”
Livserfarenhet i kombination med barnets nyfikenhet och glädje. En kombo som heter duga.
Tack Viggo.
