Inte nu igen tÀnker jag. Vill inte kÀnna den dÀr oron som Àter upp mig inifrÄn, vill inte, vill inte, vill inte.
Har varit dÀr innan sÄ jag vet.
Oron nĂ€r nĂ„gon av âmina mĂ€nniskorâ drabbas av sjukdom â inte nĂ„gon förkylning eller sĂ„âŠnej utan det som rör hjĂ€rta, hjĂ€rna, njurar â organ som mĂ„ste fungera.
För att kunna leva.
Första steget â 1177.
SlÄs av hur underbar hon var, men bestÀmd.
Ni mÄste Äka in till akuten. Nu.
Allt annat som varit âviktigtâ den dĂ€r dagen blev sĂ„ oviktigt plötsligt, nĂ€stan pĂ„ grĂ€nsen till löjligt.
Fixa hundvakt.
Ringa Äterbud, orkar inte förklara. Kan inte.
Punkt.
Ut till bilen. Han Àr sÄ trött. Svag. Tung andhÀmtning. Feber.
Inser Ă€n en gĂ„ng â vad jag Ă€lskar den mannen.
Han âmin mĂ€nniskaâ.
Kommer till akuten.
Möts av samma fina vÀnlighet som pÄ 1177.
Först i receptionen, sedan i första undersökningsrummet, sedan nÀr han lÄg pÄ den kalla britsen, med blÄ skynken mellan de smala britsarna.
Alla lika goa snÀlla vÀnliga. SÀger det till dom.
De ser förvÄnade ut. SÀger det en gÄng till. Att det betyder mycket att bli vÀnligt bemött, för oss bÄda.
KÀnner tÄrarna kommer. SvÀljer hÄrt.
De blir glada.
För mitt i det sÄrbara, finns det en handlingskraft.
âNu mĂ„ste du vara starkâ sĂ€ger det undermedvetna âdu kan det hĂ€r – du har varit med förr.â
Efter en inte allt för lÄng vÀntan, kommer hon.
LĂ€karen, med en tjock blond hĂ€stsvans. Malin stod det pĂ„ namnskylten. Hennes attityd – varm, med glimten i ögat.
Hon frÄgar, frÄgar, frÄgar, vill ha en grundlig bakgrundsinformation.
Tacksam jag Àr med och kan hjÀlpa till att svara.
âMin mĂ€nniskaâ Ă€r trött och orkar inte riktigt.
Lite konfunderad över de olika vÀrdena konsulterar hon kolleger som har mer erfarenhet.
âInfektionen Ă€r ett faktum. Vet inte var den kommer ifrĂ„nâ sĂ€ger hon
âVi tror det Ă€r ett elakt virus, den hĂ€r gĂ„ngen Ă€r det inte hjĂ€rtat. Ni fĂ„r Ă„ka hem, men blir det sĂ€mre, mĂ„ste ni ringa ambulans och komma in omedelbart, Ă€r det okej?â
Helt okej.
Gör vadsomhelst för att fÄ komma hem.
Tillsammans.
Han sover. Jag lyssnar.
Han sover. Jag lyssnar.
Fortfarande feber, men kÀnns ÀndÄ piggare.
Det har vÀnt.
Vi klarade det den hĂ€r gĂ„ngen ocksĂ„ âmin mĂ€nniskaâ och jag.
Tillsammans. Igen.
Pst: Vill bara sÀga hur tacksamma vi Àr för alla underbara mÀnniskor som jobbar inom vÄrden.
En stor kram till alla dom. đâ€ïž
Jag vĂ€njer mig aldrig och vill inte heller…
Inte nu igen tÀnker jag. Vill inte kÀnna den dÀr oron som Àter upp mig inifrÄn, vill inte, vill inte, vill inte.
Har varit dÀr innan sÄ jag vet.
Oron nĂ€r nĂ„gon av âmina mĂ€nniskorâ drabbas av sjukdom â inte nĂ„gon förkylning eller sĂ„âŠnej utan det som rör hjĂ€rta, hjĂ€rna, njurar â organ som mĂ„ste fungera.
För att kunna leva.
Första steget â 1177.
SlÄs av hur underbar hon var, men bestÀmd.
Ni mÄste Äka in till akuten. Nu.
Allt annat som varit âviktigtâ den dĂ€r dagen blev sĂ„ oviktigt plötsligt, nĂ€stan pĂ„ grĂ€nsen till löjligt.
Fixa hundvakt.
Ringa Äterbud, orkar inte förklara. Kan inte.
Punkt.
Ut till bilen. Han Àr sÄ trött. Svag. Tung andhÀmtning. Feber.
Inser Ă€n en gĂ„ng â vad jag Ă€lskar den mannen.
Han âmin mĂ€nniskaâ.
Kommer till akuten.
Möts av samma fina vÀnlighet som pÄ 1177.
Först i receptionen, sedan i första undersökningsrummet, sedan nÀr han lÄg pÄ den kalla britsen, med blÄ skynken mellan de smala britsarna.
Alla lika goa snÀlla vÀnliga. SÀger det till dom.
De ser förvÄnade ut. SÀger det en gÄng till. Att det betyder mycket att bli vÀnligt bemött, för oss bÄda.
KÀnner tÄrarna kommer. SvÀljer hÄrt.
De blir glada.
För mitt i det sÄrbara, finns det en handlingskraft.
âNu mĂ„ste du vara starkâ sĂ€ger det undermedvetna âdu kan det hĂ€r – du har varit med förr.â
Efter en inte allt för lÄng vÀntan, kommer hon.
LĂ€karen, med en tjock blond hĂ€stsvans. Malin stod det pĂ„ namnskylten. Hennes attityd – varm, med glimten i ögat.
Hon frÄgar, frÄgar, frÄgar, vill ha en grundlig bakgrundsinformation.
Tacksam jag Àr med och kan hjÀlpa till att svara.
âMin mĂ€nniskaâ Ă€r trött och orkar inte riktigt.
Lite konfunderad över de olika vÀrdena konsulterar hon kolleger som har mer erfarenhet.
âInfektionen Ă€r ett faktum. Vet inte var den kommer ifrĂ„nâ sĂ€ger hon
âVi tror det Ă€r ett elakt virus, den hĂ€r gĂ„ngen Ă€r det inte hjĂ€rtat. Ni fĂ„r Ă„ka hem, men blir det sĂ€mre, mĂ„ste ni ringa ambulans och komma in omedelbart, Ă€r det okej?â
Helt okej.
Gör vadsomhelst för att fÄ komma hem.
Tillsammans.
Han sover. Jag lyssnar.
Han sover. Jag lyssnar.
Fortfarande feber, men kÀnns ÀndÄ piggare.
Det har vÀnt.
Vi klarade det den hĂ€r gĂ„ngen ocksĂ„ âmin mĂ€nniskaâ och jag.
Tillsammans. Igen.
Pst: Vill bara sÀga hur tacksamma vi Àr för alla underbara mÀnniskor som jobbar inom vÄrden.
En stor kram till alla dom. đâ€ïž