Blommig kjol och talarstol
Örebro. Fullsatt aula. 300 personer.
Scenen hög. Publiken långt ner.
Avstånd till publiken. Ingen favorit.
Vår/vinterfräsig. Ny blommig kjol. Nyinköpta stövlar.
Favoritskinnjackan.
Lite tuff/fräsigkänsla.
Upp på scen. Headsetet på. Whiteboard på plats.
Kör igång.
100% koncentration.
Flowkänslan infinner sig.
Är ett med publiken.
Tid och rum finns inte. Enbart nuet.
Mitt i föreläsningen. Något stör min koncentration.
En känsla.
Kjolen (den blommiga) börjar glida ner.
Vad göra?
Den stora lådan (som också kallas talarstol) står på vänster sida.
Sakta sakta, samtidigt som jag har kontroll på föreläsningen, styr jag mina steg ditåt.
Kommer bakom ”lådan”.
”Hissar” upp kjolen.
Fortsätter som inget hänt.
Koncentration på ord, tankar och publik..
Kommer tillbaka till mitten av scenen.
Kjolen 10 cm kortare.
Avslut. Applåder.
Pust. Ingen såg. Trodde jag.
En kvinna, Ulla kommer fram.
”Vad gjorde du bakom talarstolen” frågar hon. ”Något förändrades men varken jag eller mina kolleger kan sätta fingret på vad det var?”
Jag berättar. Om min blommiga kjol med resår.
Gapskratt.
Efter några dagar kom ett paket.
Med resår.
Från Ulla och hennes kolleger.
