Skip to main content

Vi har ett litet paradis. I skogen, med fåglar, rådjur, ekorrar och många andra levande varelser som den svenska faunan i mitten av skåne erbjuder.

I åtta år har vi njutit med vänner, barn och barnbarn.

Sett årstidernas växlingar.

Planterat, vårdat, sett växtkraften, skördat, syltat, saftat, kokat in.

Så en dag, tog det stopp.

Att åka till blomsterbutikerna och frossa i plantor och fröer kändes inte lika lustfyllt

Att plocka fram alla krukor när våren spirade kändes bara tungt

Att veta att snart kommer dom, mördarsniglarna … Suck suck suck.

Ärligt.

Vill vi använda våra sista dagar, månader, år till att jaga mördarsniglar i krukor som vi ändå är dödligt trött på?

Eller kriga mot kirskålens förhatliga rötter som är ett krig omöjligt att vinna över?

Svaret blev – nej!

Processen är igång. Hemnet – här är vi.

Och sen.

Vet vi inte. Inte i detalj. Bara att det blir en liten lägenhet. Inte alltför långt från kära barnbarn.

”Blir det inte instängt, ni som är vana vid naturens frihet” säger en välmenande vän

”Jo, kanske det, men då har vi ”Lilla Gittan”

”Vem är det ?”

”Det är vår lilla husbil, som vi köpte innan Hemnet gjort sitt, men som ska hjälpa oss känna friheten att livet inte fastnar i krukor, mördarsniglar, kirskål”

”Aha, den tanken gillar jag, men varför heter hon Lilla Gittan”

Lilla Gittan är en lång historia som är värt ett eget inlägg…