Maria Scherer
En fantastisk människa, författare och programledare
Har ett särskilt minne
Året var 1993
Söndagsmorgon
Tror programmet hette Sveriges magasin.
Hon hade bjudit in författaren Arne Reberg, som skrivit sin bok ”Mina förklädda gudar” som var en hyllning till hans vänner, familj som stått vid hans sida, när han kämpade med en livshotande sjukdom.
I studion fanns också hans hustru.
Maria börjar: ”Du sitter här Arne efter ett antal ingrepp, för att få bort din tumör. Vad beror att du fortfarande lever – trots dåliga odds?”
”Jag har skrattat, jag gråtit och jag har sjungit”
”Det måste du utveckla”
”Du vet, att mitt i allt så har både jag och mina närmaste plockat fram humorn och låtit skrattet vara en del av vår vardag. Du vet man kan välja att plocka fram humorglasögonen även i svåra stunder”
”Det förstår jag, men du nämnde gråten, hur har du den hjälpt dig?”
”Jo, du förstår jag växte upp i en generation när det inte var okej för pojkar att gråta.
Pojkar skulle vara starka och gråta var ett sätt att visa sig svag.
Jag minns tillfällen när det brände innanför ögonlocken, men tårarna fick aldrig komma fram.”
Han vänder blicken och tittar rakt in i kameran och säger:
”Och till dig som ser det här, jag är helt övertygad om att det inte är en tillfällighet att min cancertumör sitter bakom tårkanalen, så många tårar som bränt därinne utan att få komma ut.”
Jag kunde känna, ta, på känslan som fanns i studion och som förmedlades igenom etern och rakt in i mitt vardagsrum.
Maria fortsätter, märkbart tagen: ”Det var skrattet, gråten, men var kommer sången in?”
”Jo du förstår, jag tillhörde de där barnen som fick sjunga upp en gång i skolan. Det var falskt.
Sånglektionerna var inte till för de som inte kunde sjunga på den tiden.
Så jag hade den inre bilden av mig själv att jag inte kunde sjunga.”
”Men hur har den hjälpt dig då?”
”Inför ett av alla dessa ingrepp som gjorts, sa läkaren att det var ytterst allvarligt. Jag tog farväl av alla innan operationen.
Jag vaknade upp.
Såg alla, kramade alla, var så lycklig.
Orden ville inte räcka till.
Ville sjunga av lycka.
Men det fanns ju ett problem – jag kunde ju inte sjunga”
”Forsätt” ber Maria
”Jag åkte ut till ett grustag, där ingen kunde höra mig. Hade med mig noter och började sjunga.
Så jag har lärde mig sjunga.”
Han fortsätter: ”Igår var jag ute vid ett vattendrag, såg två svanar simma.
De håller ihop livet igenom, det fick mig att skriva en dikt till min kära hustru.”
Ingen visste, inte Maria Scherer, inte hans hustru, bara pianisten och studiomannen.
Han reser sig och sjunger dikten, med en innerlig röst, till sin hustru.
Hans röst fyllde hela mig
Mycket insikter
Skratt, gråt, sång en del av livet för livet
Tack Maria för ett program som alltid finns kvar i mig
Tack Arne för att du delade med dig
(Arne Reberg dog 2014)
Såg igår att hon gått ur tiden
Maria Scherer
En fantastisk människa, författare och programledare
Har ett särskilt minne
Året var 1993
Söndagsmorgon
Tror programmet hette Sveriges magasin.
Hon hade bjudit in författaren Arne Reberg, som skrivit sin bok ”Mina förklädda gudar” som var en hyllning till hans vänner, familj som stått vid hans sida, när han kämpade med en livshotande sjukdom.
I studion fanns också hans hustru.
Maria börjar: ”Du sitter här Arne efter ett antal ingrepp, för att få bort din tumör. Vad beror att du fortfarande lever – trots dåliga odds?”
”Jag har skrattat, jag gråtit och jag har sjungit”
”Det måste du utveckla”
”Du vet, att mitt i allt så har både jag och mina närmaste plockat fram humorn och låtit skrattet vara en del av vår vardag. Du vet man kan välja att plocka fram humorglasögonen även i svåra stunder”
”Det förstår jag, men du nämnde gråten, hur har du den hjälpt dig?”
”Jo, du förstår jag växte upp i en generation när det inte var okej för pojkar att gråta.
Pojkar skulle vara starka och gråta var ett sätt att visa sig svag.
Jag minns tillfällen när det brände innanför ögonlocken, men tårarna fick aldrig komma fram.”
Han vänder blicken och tittar rakt in i kameran och säger:
”Och till dig som ser det här, jag är helt övertygad om att det inte är en tillfällighet att min cancertumör sitter bakom tårkanalen, så många tårar som bränt därinne utan att få komma ut.”
Jag kunde känna, ta, på känslan som fanns i studion och som förmedlades igenom etern och rakt in i mitt vardagsrum.
Maria fortsätter, märkbart tagen: ”Det var skrattet, gråten, men var kommer sången in?”
”Jo du förstår, jag tillhörde de där barnen som fick sjunga upp en gång i skolan. Det var falskt.
Sånglektionerna var inte till för de som inte kunde sjunga på den tiden.
Så jag hade den inre bilden av mig själv att jag inte kunde sjunga.”
”Men hur har den hjälpt dig då?”
”Inför ett av alla dessa ingrepp som gjorts, sa läkaren att det var ytterst allvarligt. Jag tog farväl av alla innan operationen.
Jag vaknade upp.
Såg alla, kramade alla, var så lycklig.
Orden ville inte räcka till.
Ville sjunga av lycka.
Men det fanns ju ett problem – jag kunde ju inte sjunga”
”Forsätt” ber Maria
”Jag åkte ut till ett grustag, där ingen kunde höra mig. Hade med mig noter och började sjunga.
Så jag har lärde mig sjunga.”
Han fortsätter: ”Igår var jag ute vid ett vattendrag, såg två svanar simma.
De håller ihop livet igenom, det fick mig att skriva en dikt till min kära hustru.”
Ingen visste, inte Maria Scherer, inte hans hustru, bara pianisten och studiomannen.
Han reser sig och sjunger dikten, med en innerlig röst, till sin hustru.
Hans röst fyllde hela mig
Mycket insikter
Skratt, gråt, sång en del av livet för livet
Tack Maria för ett program som alltid finns kvar i mig
Tack Arne för att du delade med dig
(Arne Reberg dog 2014)
Sov gott båda två