Min mamma var en hårt arbetande kvinna. Hon födde sju barn, på sjutton år.
I mer än sjutton år var hennes liv fyllt av…
…nattvak, blöjor, välling, nappflaskor. I sjutton år.
Att förverkliga sina drömmar eller bejaka sig själv fanns inte på kartan med sju barn på 50-60 talet.
Tiden fanns inte.
Men…
Jag var yngst. Gick i 2:a klass. Hade glömt gympapåsen. Cyklade hem för att hämta den.
Det var vår. Hon satt vid köksfönstret. Hon vilade ögonen på naturen som vaknade till liv.
Kaffekoppen var hennes sällskap.
Köket badade i vårsol.
”Hallå mamma – jag har glömt min gympakasse” ropar jag – åtta år.
Hon tittar upp, med en blick – blandad av förebråelse, men också en glimt av stillhet och ro. Så säger hon:
”Jag har min stund på jorden” du störde mig. ”Seså cykla iväg till gympan nu”
Jag cyklade iväg. Lite förundrad. Lite frågande. Lite nyfiken. Vad menade hon? Min stund på jorden?
Nu förstår jag, nu vet jag.
Det var hennes stund, för begrundan, meditation, och tid för sig själv.
Hon hade aldrig läst, hört eller tittat på böcker om personlig utveckling, men hon hade hittat verktyget. Ta sig tid – tid för att tänka – tid att få rå om sitt inre. Hon myntade begreppet…
”Min stund på jorden”
När har du din ”stund på jorden”?
