Hotell SAS Radisson Malmö.
Avslutningsmiddag för Dale Carnegie elever.
Blandad grupp.
Början av föreläsarkarriär våren 1991.
Gästföreläsare.
Grön kjol, matchande blus.
Nervös.
Fångar publiken.
Efteråt frågestund.
Fråga 1 – från en lärare, Lunds universitet:
”Jag undrar, vad har en arbetarflicka från Småland lärt sig tala på ett som berör oss alla”
”En gåva, en konst, kvällskurser”
Fråga 2 – allmänt kring vad som skulle hända under kvällen
Fråga 3 – från en kvinna. Prästskjorta. Storvuxen, 60 år, skolad operaröst (hon skulle sjunga och spela piano under middagen). Med ”Birgit Nilsson” röst ställer hon samma fråga:
”Hörde jag rätt, var har en småländsk arbetarflicka lärt sig tala på ett sådant sätt?”
Obekvämt.
Livets hårda skola. Räckte inte.
Ville ha universitetspoäng som svar. Fanns inte.
Tystnad.
Frågade henne i stället:
”Du är väl präst”
”Ja, det ser nog alla”
”Då borde du om någon veta att den störste föreläsaren och undervisaren genom tiderna var en enkel snickarson, eller har jag fel?”
En varm uppskattande applåd.
Ville aldrig ta slut.
Hon kommer fram.
Hennes kommentar värmde då.
Och nu.
”Du lärde mig nåt viktigt ikväll.
Något jag inte lärt mig på universitetet.
Tack.”
